wordshurt

 En person som jag glömt bort helt är min pappa, tills en kompis idag sa fel och frågade om min pappa skulle hämta mig efter skolan istället för att säga namnet på min låtsaspappa. Jag tänkte inte jätte mycket på det just då.
Men när jag kom hem så började jag tänka, och ännu mer nu på kvällen. 

Jag saknar honom, tror jag. Jag har inte direkt något att sakna då jag inte kommer ihåg så mycket. Men han är ändå min pappa liksom. Jag saknar att bli älskad som en dotter, att ha en pappa. 

minnena från honom är svaga och blandade. För det mesta kommer jag ihåg dåliga saker, eller saker som jag älskade när jag var mindre men som jag nu i efterhand förstår var helt fel. 
Sättet jag tvingades leva på, sakerna jag tvingades se, sakerna jag tvingades uppleva. Dem minnena är inte bra på något sätt. 

Det var tufft att vara en liten flicka och leva i ett hem av missbruk och olycka. Jag har förträngt det mesta men jag kommer ändå ihåg vissa saker som jag fortfarande drömmer mardrömmar om då och då. 
och min stackars lilla mamma, uppväxt i ett hem av missbruk, psykiska sjukdomar och våld. hon mår fortfarande dåligt över dem sakerna och det påverkar ju mig liksom.

Är jag rädd för min pappa? - Nej, inte längre.absolut inte. Jag tycker bara synd om honom och önskar någon kunde hjälpa honom med sitt alkoholmissbruk och ilska som han bär på inombords. 

Ja jag är lik både min mamma och pappa i psyket. Jag har fått mammas äckliga temperament och (o)förmåga att hantera känslor och tankar och så har jag ärvt min pappas självskadebeteende. För jo visst var han också uppväxt i ett hem av missbruk och våld och avundsjuka. 

Jag är en trasig människa som har en trasig uppväxt, som har en trasig familj och som har trasiga känslor.