2016.
Ett år fullt av lidande. I alla fall för min del. Där ångesten gjort sig ännu mer hemastadd än någonsin. Den bara borrar in sig i bröstet. Det känns som om revbenen knäcks en efter en för varje sak som sker.
Jag har inte skrivit om mitt besök till England på den här bloggen. Jag har inte orkat. Men det är dags att ta upp det. För jag får inte glömma vad jag är.
Så här skrev jag på en anna blogg när jag var i England och behövde skriva av mig:
>> Jag är i en liten stad utanför London just nu och jag längtar hem. Det känns som om jag varit borta i flera månader men det har bara gått några dagar. Är trött på människorna här och jag saknar min hund. Det finns bara cigg och stark alkohol här och jag har inte dushat sen jag kom hit. Varje morgon öppnar jag dörren till verandan och matar ekorrarna med jordnötter istället för att umgås med människorna som bor i huset. De är alltid bakis när de vaknar så de är inte så roliga att prata med. Jag hittar nästan aldrig något jag kan äta då det bara finns engelsk korv och bacon i kylskåpet och det finns ingen affär i närheten som säljer grönsaker. Jag känner mig så jävla ensam.
"Åk och hälsa på din far" sa dem. "Det blir kul" <<
Jag åkte till England för att återförenas med min far. 7 år utan kontakt gjorde att jag tyckte att det var dags. Köpte biljetter, packade väskan och åkte. Jag tänkte att jag måste reparera vårt förhållande. Berätta om mitt liv. Visa vem jag är. Jag är ju vuxen nu.
Alltså ja - Min pappa älskar mig. Självklart. Han har aldrig gjort någonting medvetet för att göra mig illa. Vissa saker är bara på ett visst sätt och har alltid varit. Mestadels på grund av miljö, omgivning, relationer och dåliga invanda beteenden sen barnsben.
Det största problemet är ju alkoholen och ciggaretterna. Alla pengar de har går till öl. Så när jag kom dit fanns det ingen mat i hela köket. Inte ens kryddor. En halvtom ketchupflaska i kylen var det jag kunde hitta. "Jag har inte haft tid att handla". Nej du har inte haft råd. Men jag bara nickar instämmande. Vi vet båda att jag vet bättre. Men vi låtsas som att allt är som det ska. De röker inomhus. Väggarna är missfärgade av röken och det ligger aska lite överallt på golvet. Första natten gick bra. Vaknade tidigt och gick till den lokala affären för att köpa frukost till oss allihopa. Men Pappa nöjde sig men en cider på 7,5% till frukost. "jag är inte hungrig, jag brukar äta frukost lite senare". Jag nickar instämmande. Helt normalt. Jag slevar i mig min frukost framför tv:n i vardagsrummet. Han står och röker i köket och tittar ut genom fönstret. "Om man tittar noga kan man se London härifrån". Jag orkar inte bry mig. Andra natten går däremot inte lika bra. Jag vaknar klockan 06.30 på morgonen av att någon bankar hårt på ytterdörren. Jag drar täcket över huvudet. Orkar inte höra. Vill somna om. Men bankandet fortsätter och ökar i styrka. Ja tills dörrens slås in och 13 poliser från insatsstyrkan bryter sig in med ficklampor och börjar skrika för fulla munnar. Alla i lägenheten blir förhörda. De letade efter min faster som jag träffade på flygplatsen.
Resten av veckan blir bara värre och värre. Jag vill ut och utforska staden som min pappa bor i. Men han kan inte ta ett steg utan sin alkohol. Så innan varje promenad, innan varje utlfykt så går vi förbi den lokala tobaksaffären och köper massa sprit. I England får man dock inte dricka sprit på allmän plats så han hällde över drickan i läskburkar. Perfekt. Nu kan ingen stoppa oss. Jag föreslog att vi skulle äta på en restaurang men han hade spenderat alla sin pengar den veckan på sprit så han hade inte råd. Jag ville bjuda honom, för hey, vi har inte träffats på 7 år. Det kan det väl vara värt? Men han var för stolt för att låta sin dotter bjuda honom på restaurang. Speciellt när vi båda visste varför hans pengar var slut.
Efter en vecka som kändes som en evighet så var det dags för mig att åka hem.
Han följde inte med mig till flygplatsen för att säga hejdå.
Jag grät hela tågresan till flygplatsen. Mest för att jag var så sjukt jävla hungrig. Jag hade ju inte ätit mer än kanske rostmackor på hela veckan. Men jag var också besviken och jag kände mig så uppgiven. Min pappa tynar bort och han har ingen livsglädje kvar. Hans hund är död och hans dotter bor i ett annat land. Han har massor av sjukdomar också men han kommer aldrig ihåg att ta sin medicin och gör han det så är det ju med ett par glas starköl. Ja ni förstår ju. Min 50-åriga pappa har en kropp som en 80-åring i princip.
Ett år fullt av lidande. I alla fall för min del. Där ångesten gjort sig ännu mer hemastadd än någonsin. Den bara borrar in sig i bröstet. Det känns som om revbenen knäcks en efter en för varje sak som sker.
Jag har inte skrivit om mitt besök till England på den här bloggen. Jag har inte orkat. Men det är dags att ta upp det. För jag får inte glömma vad jag är.
Så här skrev jag på en anna blogg när jag var i England och behövde skriva av mig:
>> Jag är i en liten stad utanför London just nu och jag längtar hem. Det känns som om jag varit borta i flera månader men det har bara gått några dagar. Är trött på människorna här och jag saknar min hund. Det finns bara cigg och stark alkohol här och jag har inte dushat sen jag kom hit. Varje morgon öppnar jag dörren till verandan och matar ekorrarna med jordnötter istället för att umgås med människorna som bor i huset. De är alltid bakis när de vaknar så de är inte så roliga att prata med. Jag hittar nästan aldrig något jag kan äta då det bara finns engelsk korv och bacon i kylskåpet och det finns ingen affär i närheten som säljer grönsaker. Jag känner mig så jävla ensam.
"Åk och hälsa på din far" sa dem. "Det blir kul" <<
Jag åkte till England för att återförenas med min far. 7 år utan kontakt gjorde att jag tyckte att det var dags. Köpte biljetter, packade väskan och åkte. Jag tänkte att jag måste reparera vårt förhållande. Berätta om mitt liv. Visa vem jag är. Jag är ju vuxen nu.
Alltså ja - Min pappa älskar mig. Självklart. Han har aldrig gjort någonting medvetet för att göra mig illa. Vissa saker är bara på ett visst sätt och har alltid varit. Mestadels på grund av miljö, omgivning, relationer och dåliga invanda beteenden sen barnsben.
Det största problemet är ju alkoholen och ciggaretterna. Alla pengar de har går till öl. Så när jag kom dit fanns det ingen mat i hela köket. Inte ens kryddor. En halvtom ketchupflaska i kylen var det jag kunde hitta. "Jag har inte haft tid att handla". Nej du har inte haft råd. Men jag bara nickar instämmande. Vi vet båda att jag vet bättre. Men vi låtsas som att allt är som det ska. De röker inomhus. Väggarna är missfärgade av röken och det ligger aska lite överallt på golvet. Första natten gick bra. Vaknade tidigt och gick till den lokala affären för att köpa frukost till oss allihopa. Men Pappa nöjde sig men en cider på 7,5% till frukost. "jag är inte hungrig, jag brukar äta frukost lite senare". Jag nickar instämmande. Helt normalt. Jag slevar i mig min frukost framför tv:n i vardagsrummet. Han står och röker i köket och tittar ut genom fönstret. "Om man tittar noga kan man se London härifrån". Jag orkar inte bry mig. Andra natten går däremot inte lika bra. Jag vaknar klockan 06.30 på morgonen av att någon bankar hårt på ytterdörren. Jag drar täcket över huvudet. Orkar inte höra. Vill somna om. Men bankandet fortsätter och ökar i styrka. Ja tills dörrens slås in och 13 poliser från insatsstyrkan bryter sig in med ficklampor och börjar skrika för fulla munnar. Alla i lägenheten blir förhörda. De letade efter min faster som jag träffade på flygplatsen.
Resten av veckan blir bara värre och värre. Jag vill ut och utforska staden som min pappa bor i. Men han kan inte ta ett steg utan sin alkohol. Så innan varje promenad, innan varje utlfykt så går vi förbi den lokala tobaksaffären och köper massa sprit. I England får man dock inte dricka sprit på allmän plats så han hällde över drickan i läskburkar. Perfekt. Nu kan ingen stoppa oss. Jag föreslog att vi skulle äta på en restaurang men han hade spenderat alla sin pengar den veckan på sprit så han hade inte råd. Jag ville bjuda honom, för hey, vi har inte träffats på 7 år. Det kan det väl vara värt? Men han var för stolt för att låta sin dotter bjuda honom på restaurang. Speciellt när vi båda visste varför hans pengar var slut.
Efter en vecka som kändes som en evighet så var det dags för mig att åka hem.
Han följde inte med mig till flygplatsen för att säga hejdå.
Jag grät hela tågresan till flygplatsen. Mest för att jag var så sjukt jävla hungrig. Jag hade ju inte ätit mer än kanske rostmackor på hela veckan. Men jag var också besviken och jag kände mig så uppgiven. Min pappa tynar bort och han har ingen livsglädje kvar. Hans hund är död och hans dotter bor i ett annat land. Han har massor av sjukdomar också men han kommer aldrig ihåg att ta sin medicin och gör han det så är det ju med ett par glas starköl. Ja ni förstår ju. Min 50-åriga pappa har en kropp som en 80-åring i princip.
