wordshurt

Man bara känner den där tomheten igen.
depressionen som tar sig ut. River sönder huden innifrån. 
På fastande mage har jag legat i flera timmar och stirrat in i väggen.
Jag mår sådär superdåligt igen. 
Jag orkar inte röra mig. 
Jag orkar inte göra någonting. 
Jag har legat och nypt mig i skinnet för att inte få värre impulser.

Jag bara - känner mig så jävla ensam. 

Hon sa att jag var sämre än de andra och att hon kommer ta sig friheten att köra in mig i köket när jag är för dålig. 

Jag har verkligen kämpat, gjort mitt bästa. Stått emot all stress, stått emot impulsen av att skrika hur jäkla otrevlig hon är hela tiden. Jag har varit trevlig. Jag har försökt lära mig snabbt. Jag har gjort allt de bett om plus lite till.

Men nu känner jag - ännu en gång - att jag inte passar in.
Jag är inte tillräckligt bra och det kommer jag aldrig vara.