Han var framme och väntade på mig vid stationen. Han satt i sin bil och väntade. Jag knallade på, hade kanske 200 meter kvar. När jag är framme börjar jag leta efter hans bil. Till vänster en bit bort står en bil med lysena på. Jag tänker att det måste vara han. Så jag går dit och ju närmare jag kommer desto mer fel känns det.
Gå går nästan ända fram till fönstrena innan jag förstår att det där kan inte vara han. Mannen i bilen är kraftigt överviktig, antagligen medelålders. Tunnt hår och några dagars gammal stubb. Han stirrar på mig och jag går rakt förbi bilen. Tar upp telefonen och är redo att ringa min dejt. bilen bakom mig tutat, mannen i bilen vevar ner fönstret. "Känner du inte igen mig".
Jag fick panik, men försökte dölja den. "nej vadå..." Där var jag på väg att säga "du ser inte ut som på bilderna" Men han hann avbryta och sa "Du vet, fotografen på era hästtävlingar. Mias bror"
Och då förstod jag vem det var. Jag skyndade snabbt därifrån och letade efter min dejt.
Jag hittade honom på en annan parkering och jag hoppade direkt in i hans bil. Vi åkte till kanalen, som läskigt nog, var fylld med poliser igår kväll. Men vi satt där på bryggan och pratade. Jag kände att vi inte hade någon personkemi. Han avbröt mig hela tiden för att skämta om det jag pratade om, vilket gjorde mig smått irriterad. Men jag sa inget. Tänkte att han kanske var nervös. Men jag kände att det lilla intresset jag hade för honom bara försvann. Han hade ingen förmåga att kunna prata som en vuxen människa. Men jag tänkte att jag kunde lida igenom någon timme till, för att vara trevlig liksom. Vi åkte sen vidare längs med kanalen till ett annat ställe. Där hittade vi en parkbänk för barn utanför ett dagis som vi satte oss vid. vi pratade mer och jag kände att jag började bli tröttare och tröttare.
Han lutar sig in mot mig, Ber mig att komma närmare. Jag for bakåt och sa nej, jag kan inte.
Han blev tyst och sen sa han "varför då". Och jag svarade att jag inte ville, för att det var första gången vi sågs och så. "Fy fan vad lame". Svarade han och fortsatte sedan med; "Du är ju typ som på 80-talet då man inte kunde göra något på första dejten" och jag sa att jag visste hur det blev och jag inte var redo helt enkelt och han svarade med "Men tror du verkligen att ajg är som alla andra killar? Först förolämpade du mig när jag bad om din kik när du sa att du inte ville ha dickpics och sen förolämpar du mig nu igen?"
Jag bad om ursäkt. Och försökte förklara att vissa jag träffat innan har varit så och han avbröt mig och sa att han inte var intresserad av att höra mina bortförklaringar.
Stämningen var tryckt. Jag ville bara hem men visste att jag behövde hans bil för att kunna komma hem. Så jag stannade kvar och försökte låtsas som om allt var helt ok. När han sen tyckte att han kunde skjutsa hem mig så guidade jag honom bara en bit. Sa att jag kunde gå resten av vägen. Ville verkligen inte att han skulle veta exakt var jag bodde. Jag sa att det var närmare för mig att gå på stigen genom den kolsvarta skogen än att åka med hans bil. Och han sa ok. Jag var sen påväg att kliva ur hans bil när ajg kom på att hans bil låser sig själv när man kör så han var tvungen att låsa upp bilen, och innan jag hann fråga så kysste han mig. Igen och igen. Och jag vågade inte säga nej för jag var rädd att han skulle köra iväg med mig. Eller göra något annat dumt. Så när ajg tillslut blev utsläppt så satte jag på ficklampan på mobilen och började vandra i det höga gräset mot skogen. När jag är inne i skogen så hör jag hans bil åka iväg. Men han åker inte hem, han åker efter mig. Fast via bilvägen.
Jag blir såklart paranoid och tänker att han kommer försöka få tag i mig när jag kommer ut ur skogen. Så jag stänger av ficklampan och sätter mig ner i skogen så han inte kan se mig. Efter ett tag åker han och lämnar min lilla stad. Och jag sprang hem som en stucken gris. Fy fan vad det här var jobbigt.
Gå går nästan ända fram till fönstrena innan jag förstår att det där kan inte vara han. Mannen i bilen är kraftigt överviktig, antagligen medelålders. Tunnt hår och några dagars gammal stubb. Han stirrar på mig och jag går rakt förbi bilen. Tar upp telefonen och är redo att ringa min dejt. bilen bakom mig tutat, mannen i bilen vevar ner fönstret. "Känner du inte igen mig".
Jag fick panik, men försökte dölja den. "nej vadå..." Där var jag på väg att säga "du ser inte ut som på bilderna" Men han hann avbryta och sa "Du vet, fotografen på era hästtävlingar. Mias bror"
Och då förstod jag vem det var. Jag skyndade snabbt därifrån och letade efter min dejt.
Jag hittade honom på en annan parkering och jag hoppade direkt in i hans bil. Vi åkte till kanalen, som läskigt nog, var fylld med poliser igår kväll. Men vi satt där på bryggan och pratade. Jag kände att vi inte hade någon personkemi. Han avbröt mig hela tiden för att skämta om det jag pratade om, vilket gjorde mig smått irriterad. Men jag sa inget. Tänkte att han kanske var nervös. Men jag kände att det lilla intresset jag hade för honom bara försvann. Han hade ingen förmåga att kunna prata som en vuxen människa. Men jag tänkte att jag kunde lida igenom någon timme till, för att vara trevlig liksom. Vi åkte sen vidare längs med kanalen till ett annat ställe. Där hittade vi en parkbänk för barn utanför ett dagis som vi satte oss vid. vi pratade mer och jag kände att jag började bli tröttare och tröttare.
Han lutar sig in mot mig, Ber mig att komma närmare. Jag for bakåt och sa nej, jag kan inte.
Han blev tyst och sen sa han "varför då". Och jag svarade att jag inte ville, för att det var första gången vi sågs och så. "Fy fan vad lame". Svarade han och fortsatte sedan med; "Du är ju typ som på 80-talet då man inte kunde göra något på första dejten" och jag sa att jag visste hur det blev och jag inte var redo helt enkelt och han svarade med "Men tror du verkligen att ajg är som alla andra killar? Först förolämpade du mig när jag bad om din kik när du sa att du inte ville ha dickpics och sen förolämpar du mig nu igen?"
Jag bad om ursäkt. Och försökte förklara att vissa jag träffat innan har varit så och han avbröt mig och sa att han inte var intresserad av att höra mina bortförklaringar.
Stämningen var tryckt. Jag ville bara hem men visste att jag behövde hans bil för att kunna komma hem. Så jag stannade kvar och försökte låtsas som om allt var helt ok. När han sen tyckte att han kunde skjutsa hem mig så guidade jag honom bara en bit. Sa att jag kunde gå resten av vägen. Ville verkligen inte att han skulle veta exakt var jag bodde. Jag sa att det var närmare för mig att gå på stigen genom den kolsvarta skogen än att åka med hans bil. Och han sa ok. Jag var sen påväg att kliva ur hans bil när ajg kom på att hans bil låser sig själv när man kör så han var tvungen att låsa upp bilen, och innan jag hann fråga så kysste han mig. Igen och igen. Och jag vågade inte säga nej för jag var rädd att han skulle köra iväg med mig. Eller göra något annat dumt. Så när ajg tillslut blev utsläppt så satte jag på ficklampan på mobilen och började vandra i det höga gräset mot skogen. När jag är inne i skogen så hör jag hans bil åka iväg. Men han åker inte hem, han åker efter mig. Fast via bilvägen.
Jag blir såklart paranoid och tänker att han kommer försöka få tag i mig när jag kommer ut ur skogen. Så jag stänger av ficklampan och sätter mig ner i skogen så han inte kan se mig. Efter ett tag åker han och lämnar min lilla stad. Och jag sprang hem som en stucken gris. Fy fan vad det här var jobbigt.
