Jag har sovit jätte dåligt de senaste dagarna. Usch att min pojk är borta. Jag tycker inte alls om när min vardag förändras drastiskt. Och all denna ångesten tror jag påverkar min sömn. Jag vaknar minst 5 gånger per natt nu.
Fast äsch, ett tag var det ju så hela tiden så jag vet ju att det försvinner sen när ajg blir lugnare i själen.
Jag och mamma satt och diskutera om just ADD. Det som jag har. Och jag blir så trött på att jag blir så missförstådd. Jag är inte som andra människor. Saker som ni tycker är jättelätt kan ta mig hur lång tid som helst att klara av. T.ex. dusha, borsta tänder, plocka in i diskmaskinen, noppa ögonbrynen, raka benen, liksom sådant som är så jävla sälvklart för alla andra.
För mig funkar det inte så "Åh juste ja ska borsta tänderna, *går och gör det* och sen är man klar"
När det är saker som jag inte är speciellt motiverad till kan det ta mig flera timmar eller dagar och ja ajg ber om ursäkt om jag inte klarar av att borsta tänderna någon dag eller dusha en annan. Jag försöker, jag lovar.
Men från det att jag tänker "jag ska gå och dusha" så kommer det en stor tröskel. Den blockerar hela allting i mitt huvud. Och jag blir så lätt distraherad av andra saker vilket jag märkt främst i skolan. Och då bara tillslut har ajg ingen tid kvar och måste åka hemmifrån i allla fall. Och så här är det i ALLA lägen.
Jag är världens tidspessimist med. som har med min ADD att göra. tar det 7 min till tåget vill jag gå en kvart innan, jag kan vänta uppemot en timme i förväg för att jag inte vill missa saker. Saker ska vara på samma sätt hela tiden. Jag har jättesvårt att anpassa mig för snabba förändringar och blir därmed hur ångestfylld coh förbannad som heslt när folk ställer in planer, ändrar planer, bussar ställs in, osv. Allt sånt som sker plötsligt. Jag mår dåligt på riktigt när sånt händer. Små-saker liksom. Om mamma ber mig "städar du burarna idag?" så kan det ta mig flera dagar innan jag faktiskt gör det. Det an bero på att jag känner att jag inte har tid, att det kommer ta flera timmar fastän det tar 45 min endast eller att ajg inte orkar. Och jag har blivit så missförstådd för att vara egoistisk, lat, omotiverad osv. Men så är det inte. Det är bara en blockering i hjärnan som håller på typ och det är jättesvårt att gå fårn tanke till handling och jag vet inte varför just jag fick den cp-blockeringen, men nu har jag den och jag ska få gå kurser och lära mig leva med det och hur jag ska göra när ajg bor ensam sen och det är ingen som ser till att jag fixar allting själv.
Fast äsch, ett tag var det ju så hela tiden så jag vet ju att det försvinner sen när ajg blir lugnare i själen.
Jag och mamma satt och diskutera om just ADD. Det som jag har. Och jag blir så trött på att jag blir så missförstådd. Jag är inte som andra människor. Saker som ni tycker är jättelätt kan ta mig hur lång tid som helst att klara av. T.ex. dusha, borsta tänder, plocka in i diskmaskinen, noppa ögonbrynen, raka benen, liksom sådant som är så jävla sälvklart för alla andra.
För mig funkar det inte så "Åh juste ja ska borsta tänderna, *går och gör det* och sen är man klar"
När det är saker som jag inte är speciellt motiverad till kan det ta mig flera timmar eller dagar och ja ajg ber om ursäkt om jag inte klarar av att borsta tänderna någon dag eller dusha en annan. Jag försöker, jag lovar.
Men från det att jag tänker "jag ska gå och dusha" så kommer det en stor tröskel. Den blockerar hela allting i mitt huvud. Och jag blir så lätt distraherad av andra saker vilket jag märkt främst i skolan. Och då bara tillslut har ajg ingen tid kvar och måste åka hemmifrån i allla fall. Och så här är det i ALLA lägen.
Jag är världens tidspessimist med. som har med min ADD att göra. tar det 7 min till tåget vill jag gå en kvart innan, jag kan vänta uppemot en timme i förväg för att jag inte vill missa saker. Saker ska vara på samma sätt hela tiden. Jag har jättesvårt att anpassa mig för snabba förändringar och blir därmed hur ångestfylld coh förbannad som heslt när folk ställer in planer, ändrar planer, bussar ställs in, osv. Allt sånt som sker plötsligt. Jag mår dåligt på riktigt när sånt händer. Små-saker liksom. Om mamma ber mig "städar du burarna idag?" så kan det ta mig flera dagar innan jag faktiskt gör det. Det an bero på att jag känner att jag inte har tid, att det kommer ta flera timmar fastän det tar 45 min endast eller att ajg inte orkar. Och jag har blivit så missförstådd för att vara egoistisk, lat, omotiverad osv. Men så är det inte. Det är bara en blockering i hjärnan som håller på typ och det är jättesvårt att gå fårn tanke till handling och jag vet inte varför just jag fick den cp-blockeringen, men nu har jag den och jag ska få gå kurser och lära mig leva med det och hur jag ska göra när ajg bor ensam sen och det är ingen som ser till att jag fixar allting själv.
