Idag har jag haft ganska mycket ångest. Mer än vad som är normalt.
Jag har haft sådan där ångest som drar åt runt bröstet och vrider runt magsäcken så man bara vill kräkas. Det känns lite som att hjärtat ska hoppa ur när som helst.
Jag blir frustrerad över det som är jag. Mitt liv. Hela min existens.
Det finns specifika saker i mitt liv som ger mig extra ångest och det är egentligen fånigt för det är så små betydelselösa saker som påverkar mig så pass mycket. Fast när jag ser tillbaka så påverkar allting mig väldigt kraftigt. Det är så jag är. Mina känslor är som stora vågor och de dränker mig om jag inte är beredd med livboj och flytväst. Det är allt eller inget. Och det är nästintill alltid innuti. Som en tiger i en bur. Det kommer inte ut. Det är bara kaos innuti. Det är kaos hela tiden.
Det är väl därför jag nu har bett om en remiss till psykiatrin. Igen. Det är väl dags att börja bearbeta alla trauman. Eller försöka åtminstone. Jag har inte ens funderat på t.ex. våldtäckten på hur länge som helst. Jag kommer knappt ihåg den. Men det jag verkligen känner att jag behöver prata om är ju cancern och döden. Universum. Min existentiella kris. Andlighet. Ja alla sådana där svåra saker. Våldtäckten känns som en droppe i havet jämfört med allt annat.
Sen är det alla småsaker som skaver. Precis som när man köpt ett par nya skor och man får lite skavsår. Inget akut farligt men gör pissont ändå.
För typ 3 år sedan... Shit har det gått så lång tid?? Ja men då började min dåvarande bästa vän träffa mitt ex trots att jag inte kände mig bekväm med det. Och sen tog det någon månad och så var de tillsammans. Hela min kropp vände sig ut och in. Det kändes som det i alla fall. Som om jag kunde se mina inälvor utanpå kroppen. Det kändes som att mitt hjärta slets i tusen bitar. Helt jävla patetisk reaktion på något så ofarligt. Liksom vad gör det egentligen om två personer i mitt liv träffar varandra? ingenting.
När förnuftet mals ner till små smulor av mina extrema pinsamma känslor.
Helt plötsligt var världen som jag kände den något helt annat och kontrollen jag hade över min tillvaro försvann långt långt bort. Jag fick panik. Jag hade redan oro för henne sen innan pga hennes förändrade beteende. Oro för att hon höll på att tappa kontrollen och gå in i något som var svårt att ta sig tillbaka ifrån. Oro för att hon inte pratade med mig på djupet. Vad dolde hon? Vad var det som hände där inne inuti henne? Och sen ökade oron i takt med att hon träffade honom. Den där människan som jag föraktade så mycket. För att han hade haft så mycket kontroll över mina känslor. Den där människan som jag var så ofantligt kär i och som jag tillslut fick nog av. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Tilliten fanns inte. Jag var tvungen att ta kontroll. Hur skulle jag kunna leva och vara tillsammans med någon som jag inte litade på? Hur kunde han älska mig när han ville vara med någon annan som inte var jag? Jag gjorde slut och tog så mycket avstånd jag kunde.
Fatta paniken när ens bästa vän börjar träffa människan som för en kort stund slutat existera i din lilla bubbla. Jag höll det så långt bort ifrån mig som jag kunde och så gick min bästa vän och drog det närmre och närmre mig. Snälla sluta. Han kommer förgöra dig.
Jag får inte tappa kontrollen igen, tänkte jag. Och det var precis det jag gjorde.
Nu har det gått tre år. Jag har tagit upp kontakten igen. Försöker verkligen förlåta och gå vidare. Släppa tankarna som vill mig illa. Men obehaget finns ändå där. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur andas man?
Jag känner mig så jävla vidrig och elak som sitter och önskar att två människor ska skiljas åt bara för att det skulle underlätta för mig. Men hur fan kan man sitta och vara så vidrig att man önskar två personer olycka för att man själv ska få slappna av. Skärpning! Jag måste skärpa mig. Jag får inte tänka så.
Jag måste verkligen försöka vara glad för deras skull. Att de har hittat varandra och trivs med varandra så bra som de gör.
"Jag kommer behandla henne bättre än vad jag någonsin behandlade dig"-
Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Känslan av att vara helt jävla värdelös. Det var henne han ville ha. Alla along.
Jag var bara en mellanlanding.
Eller?
"Han var bara tillsammans med dig för att få ligga. Han ville bli av med oskulden"
Ja jo.. så var det säkert. För vem skulle någonsin kunna älska mig på riktigt?
Nu har jag öst ur mig alla tankar jag har haft de senaste veckorna.
Ja förutom det som är viktigast och som jag verkligen måste komma ihåg.
Hur glad jag är över att ha min bästa vän tillbaka trots att jag var så arg och förstörd. Jag hoppas på en framtid där vi kan skratta åt det här.
Men just nu känns det som om det är väldigt långt fram faktiskt. Men det är bara att fortsätta kämpa för den verklighet man vill ha.
Jag har haft sådan där ångest som drar åt runt bröstet och vrider runt magsäcken så man bara vill kräkas. Det känns lite som att hjärtat ska hoppa ur när som helst.
Jag blir frustrerad över det som är jag. Mitt liv. Hela min existens.
Det finns specifika saker i mitt liv som ger mig extra ångest och det är egentligen fånigt för det är så små betydelselösa saker som påverkar mig så pass mycket. Fast när jag ser tillbaka så påverkar allting mig väldigt kraftigt. Det är så jag är. Mina känslor är som stora vågor och de dränker mig om jag inte är beredd med livboj och flytväst. Det är allt eller inget. Och det är nästintill alltid innuti. Som en tiger i en bur. Det kommer inte ut. Det är bara kaos innuti. Det är kaos hela tiden.
Det är väl därför jag nu har bett om en remiss till psykiatrin. Igen. Det är väl dags att börja bearbeta alla trauman. Eller försöka åtminstone. Jag har inte ens funderat på t.ex. våldtäckten på hur länge som helst. Jag kommer knappt ihåg den. Men det jag verkligen känner att jag behöver prata om är ju cancern och döden. Universum. Min existentiella kris. Andlighet. Ja alla sådana där svåra saker. Våldtäckten känns som en droppe i havet jämfört med allt annat.
Sen är det alla småsaker som skaver. Precis som när man köpt ett par nya skor och man får lite skavsår. Inget akut farligt men gör pissont ändå.
För typ 3 år sedan... Shit har det gått så lång tid?? Ja men då började min dåvarande bästa vän träffa mitt ex trots att jag inte kände mig bekväm med det. Och sen tog det någon månad och så var de tillsammans. Hela min kropp vände sig ut och in. Det kändes som det i alla fall. Som om jag kunde se mina inälvor utanpå kroppen. Det kändes som att mitt hjärta slets i tusen bitar. Helt jävla patetisk reaktion på något så ofarligt. Liksom vad gör det egentligen om två personer i mitt liv träffar varandra? ingenting.
När förnuftet mals ner till små smulor av mina extrema pinsamma känslor.
Helt plötsligt var världen som jag kände den något helt annat och kontrollen jag hade över min tillvaro försvann långt långt bort. Jag fick panik. Jag hade redan oro för henne sen innan pga hennes förändrade beteende. Oro för att hon höll på att tappa kontrollen och gå in i något som var svårt att ta sig tillbaka ifrån. Oro för att hon inte pratade med mig på djupet. Vad dolde hon? Vad var det som hände där inne inuti henne? Och sen ökade oron i takt med att hon träffade honom. Den där människan som jag föraktade så mycket. För att han hade haft så mycket kontroll över mina känslor. Den där människan som jag var så ofantligt kär i och som jag tillslut fick nog av. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Tilliten fanns inte. Jag var tvungen att ta kontroll. Hur skulle jag kunna leva och vara tillsammans med någon som jag inte litade på? Hur kunde han älska mig när han ville vara med någon annan som inte var jag? Jag gjorde slut och tog så mycket avstånd jag kunde.
Fatta paniken när ens bästa vän börjar träffa människan som för en kort stund slutat existera i din lilla bubbla. Jag höll det så långt bort ifrån mig som jag kunde och så gick min bästa vän och drog det närmre och närmre mig. Snälla sluta. Han kommer förgöra dig.
Jag får inte tappa kontrollen igen, tänkte jag. Och det var precis det jag gjorde.
Nu har det gått tre år. Jag har tagit upp kontakten igen. Försöker verkligen förlåta och gå vidare. Släppa tankarna som vill mig illa. Men obehaget finns ändå där. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur andas man?
Jag känner mig så jävla vidrig och elak som sitter och önskar att två människor ska skiljas åt bara för att det skulle underlätta för mig. Men hur fan kan man sitta och vara så vidrig att man önskar två personer olycka för att man själv ska få slappna av. Skärpning! Jag måste skärpa mig. Jag får inte tänka så.
Jag måste verkligen försöka vara glad för deras skull. Att de har hittat varandra och trivs med varandra så bra som de gör.
"Jag kommer behandla henne bättre än vad jag någonsin behandlade dig"-
Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Känslan av att vara helt jävla värdelös. Det var henne han ville ha. Alla along.
Jag var bara en mellanlanding.
Eller?
"Han var bara tillsammans med dig för att få ligga. Han ville bli av med oskulden"
Ja jo.. så var det säkert. För vem skulle någonsin kunna älska mig på riktigt?
Nu har jag öst ur mig alla tankar jag har haft de senaste veckorna.
Ja förutom det som är viktigast och som jag verkligen måste komma ihåg.
Hur glad jag är över att ha min bästa vän tillbaka trots att jag var så arg och förstörd. Jag hoppas på en framtid där vi kan skratta åt det här.
Men just nu känns det som om det är väldigt långt fram faktiskt. Men det är bara att fortsätta kämpa för den verklighet man vill ha.
Kommentera