Jag fick höra historier idag. 
Minnen långt bak i huvudet gömda.
Krig och misär. 

Alltså jag fick så ont i hjärtat
Hur är det möjligt att en person klarar av.. 
Ja ni vet
Att leva med de hemska minnena
Av sönderslitna kroppar? 

Hans familj
I ett bostadsområde
I Palestina

Mamma, farmor, farfar, bror, syster, morbror, osv osv
Alla i varsitt hus
Brevid varandra
Med en gemensam gård 
Som barnen lekte på


Alltså det är ju obeskrivligt vidrigt
Hur människor kan bete sig mot varandra
Och det börjar med vardagsrasismen
Det lilla hatet inombords blir till en arg storm
Ett krig mellan två länder
Där man ser de andra som omänskliga varelser

Att se sin bror bombas till miljoner bitar
Att se sin brors fru springa i panik till broderns kropp
Och sen se henne bombas också
Och kroppsdelar flyger
Och en och en dör de framför ögonen på en
Marken vänds upp och ner
Döljer kaoset som flygbomberna skapat
Husen jämnade med marken
Bara för att dessa människor var palestinier

Alltså jag satt på bussen och kände ångesten bubbla inom mig
Efter att ha hört allting i detalj
Hur kroppsdelarna såg ut
Ur mycket blod det var
Och vad media sa om flygattacken efteråt
Alltså det är så jävla vidrigt

Och så finns det människor som det största bekymret de har är tiggarna utanför coop. 
Eller flyktinghemmet vid sporthallen
För att de inte är som oss
För att de inte passar in
Och det är exakt den inställningen som gör att folk dör i krig
När man inte ser det mänskliga värdet i en annan människa
Bara för att de har en annan hudfärg eller en annan kultur
Jag blir så jävla frustrerad
Jag på riktigt kan inte förstå att det finns människor
I vårt Sverige
Som på riktigt avskyr andra människor
Baserat på deras etnicitet, bakgrund och kultur