Nu ikväll kom ångesten som ett hårt slag i magen. Höll nästan på att tappa luften och var beredd på en panikångestattack.
Jag läste en mening på bara några ord och så kändes hela livet förstört. Ni vet säkert vad jag menar.
Vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig så triggad fastän jag inte har självskadat på säkert 5 år. Är trött på att vara instabil där bara en liten grej kan förändra allting. Är trött på att alltid vilja ta till kniven så fort något känns jobbigt. Tycker inte om mig själv. Vill inte vara jag. Jag är okej. Jag är inget speciellt. Jag bara är. Glider runt och lever på andra. Som en parasit. Klarar inte mig själv.
Ska flytta till min första egna lägenhet snart i en stad jag aldrig varit i. Hoppas på att få försvinna ännu mer. Lösas upp till ingenting. Känner ingen där och så lär det förbli. Känner mig inte särskilt rädd. Det här har jag gjort förut.
Har så länge väntat på honom. Den där personen som ska rädda mig från mig själv. Han som håller ihop mina skärvor så att jag inte skär mig på dem. Vill verkligen inte vara ensam längre. Känner mig helt ihålig. Meningslös. Är trött på att låna ut min kropp och låtsas som att jag är önskad, älskad. Min kropp har varit ett sätt för mig att få känna närhet, om en bara för någon timme. Det är så värdelöst att törsta efter kärlek och bekräftelse när man är som jag.
