wordshurt

(..) So you can throw me to the wolves!

Kände så stark lycka nyss men den gick snabbt över i ångest. 
Men jag är så glad över allt som händer nu i mitt liv, även fast det är så mycket som saknas. 

Jag får en hundvalp om ynka 4 veckor. Lite mindre faktiskt. 
Nästa vecka åker jag till linköping och hämtar hem en avelshona, en degu-flicka alltså. 
Och annars? Jo jag bara går hela dagarna här hemma, är i stallet eller går ut med min daghund. 

Jag trivs så jävla bra. 

Men varför gnager ångesten hos mig då? Hela tiden. 
Jo det är väl så att jag oroar mig starkt att jag kommer glida ifrån mina vänner. Även fast situaionen är bra nu så är jag så rädd. Vi alla är upptagna mer eller mindre med jobb och liknande. 
Sen har jag ångest för att jag själv inte kan försörja mig. Jag har inget riktigt jobb. Och jag tycker det är så svårt att söka jobb. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. På den fronten har jag verkligen inget självförtroende. 
Sen har jag ångest över allt jag måste göra. 
Sådana där saker som man bara skjuter på. T.ex. Ta kontakt med min far. 
Jag vet att om något skulle hända honom så skulle jag ångra mig att jag inte tog kontakt tidigare. 

Men jag vågar inte äventyra med mina någorlunda stabila känslor nu, jag skulle inte våga göra det själv.