Det var begravning i fredags. Det var fint.
Det var skönt att få se alla människor som kom för att säga hejdå.
Det var skönt att själv få säga hejdå, en sista gång.
Jag kommer ihåg den dagen när hans hjärta slutade slå. När det blev sent och jag skulle åka hem för att sova. Jag kramade om honom och sa "Hejdå, vi ses imorgon!".
Klockan 06 på morgonen, några timmar senare, kom mamma hem med en stor kasse med hans saker. Då visste jag direkt.
Vi satt på golvet i köket och hon berättade för mig hur det gick till.
Jag har hört henne berätta historien om och om igen men jag vill höra den en gång till. Eller flera gånger till helst.
Jag tänker igenom den dagen ganska ofta. Speciellt kvällen.
Det var så läskigt och obehagligt men samtidigt också väldigt trevligt och roligt. Vi pratade och skrattade. Lyssnade på musik och kollade lite på tv. Då och då försvann han in i någon slags mental dimma och började prata om konstiga saker. Men ibland var han klar och då kunde vi prata som vanligt.
Jag kan inte riktigt föreställa mig att det är på riktigt. Det känns som att han är kvar på sjukhuset och att jag väntar på att han ska komma hem snart. Men jag VET att det inte är så. Det är så overkligt. Mamma beskrev det som att varje gång hon tänkte på honom och sjukhuset så kändes det som att ett stort avgrundshål öppnade upp sig och det är precis så det känns. När man öppnar dörren till de tankarna och känslorna.
Det känns helt jävla fucking overkligt att han är borta. Vi bråkade sjukt mycket, men det hade blivit så mycket bättre nu på senare år. Vi började typ hitta någon slags förståelse för varandra. Men mest gör det ont att veta att mamma har förlorat sin själsfrände. Sin största kärlek.
Jag är rädd för framtiden. Vad kommer att hända nu?
Det var skönt att få se alla människor som kom för att säga hejdå.
Det var skönt att själv få säga hejdå, en sista gång.
Jag kommer ihåg den dagen när hans hjärta slutade slå. När det blev sent och jag skulle åka hem för att sova. Jag kramade om honom och sa "Hejdå, vi ses imorgon!".
Klockan 06 på morgonen, några timmar senare, kom mamma hem med en stor kasse med hans saker. Då visste jag direkt.
Vi satt på golvet i köket och hon berättade för mig hur det gick till.
Jag har hört henne berätta historien om och om igen men jag vill höra den en gång till. Eller flera gånger till helst.
Jag tänker igenom den dagen ganska ofta. Speciellt kvällen.
Det var så läskigt och obehagligt men samtidigt också väldigt trevligt och roligt. Vi pratade och skrattade. Lyssnade på musik och kollade lite på tv. Då och då försvann han in i någon slags mental dimma och började prata om konstiga saker. Men ibland var han klar och då kunde vi prata som vanligt.
Jag kan inte riktigt föreställa mig att det är på riktigt. Det känns som att han är kvar på sjukhuset och att jag väntar på att han ska komma hem snart. Men jag VET att det inte är så. Det är så overkligt. Mamma beskrev det som att varje gång hon tänkte på honom och sjukhuset så kändes det som att ett stort avgrundshål öppnade upp sig och det är precis så det känns. När man öppnar dörren till de tankarna och känslorna.
Det känns helt jävla fucking overkligt att han är borta. Vi bråkade sjukt mycket, men det hade blivit så mycket bättre nu på senare år. Vi började typ hitta någon slags förståelse för varandra. Men mest gör det ont att veta att mamma har förlorat sin själsfrände. Sin största kärlek.
Jag är rädd för framtiden. Vad kommer att hända nu?
Kommentera