Shit vad jag inte har skrivit på ett tag. Men jag har inte haft någon skrivlust helt enkelt. Och det är okej.
Men nu tänkte jag skriva om någonting i alla fall.
Jag har börjat övningsköra. Äntligen har jag blivit av med rädslan för att köra bil så nu har jag tagit tag i det. Jag förstår verkligen inte hur jag lyckades överleva när allting gjorde mig så rädd. Att konstant ha hjärtat i halsgropen. Att hela tiden vara beredd att springa långt långt bort.
Hur klarar man av att leva så? Sådan fruktansvärd påfrestning. Det går ju inte att ha ett fungerande liv när man mår så pass dåligt.
I alla fall så har jag hunnit med att dejta en kille som visade sig vara ett vidrigt svin. Visst han sexuella preferenser var väl inte helt i min smak, men det som gjorde honom så vidrig var hans syn på hur allt skulle gå till.
Han ville att från första början, första mötet, första handslaget, så skulle jag vara hans att utnyttja hur han ville. Han tyckte inte han behövde ta det lugnt, han tyckte inte han behövde lära sig mina gränser och han brydde sig inte om att diskutera med mig om vad jag kan tänka mig att göra. Jag är såå glad att jag vågade säga emot flera gånger när han försökte tvinga mig att utföra dessa saker. Han visste verkligen hur han skulle få mig att utföra saker mot min vilja så att det inte komma tillbaka till honom. Man får aktivt ge sitt godkännande under tryck och psykiskt hot och utföra saker man inte vill utföra och så kan man inte anmäla honom. Han visste precis.
Usch och fy. Jag hann fly från det som kunde blivit en katastrof. Blir bara orolig för alla andra tjejer han träffar.
Det värsta? Han jobbar som ordningsvakt i princip. Alltså på 'rätt' sida. Han ska utbilda sig till polis. Fan det kommer bli katastrof.
