Jag: "Jag skulle vilja berätta något för dig"
Kompis: "jahaa...... nu blev jag nervös"
Jag: "Va inte det hahah, Men tidigare idag frågade du hur jag mådde, och jag ljög"
Kompis: "Justja, du sa att du var trött?"
Jag: "precis, det stämmer halvt. Jag är trött på livet, på mig själv. Jag mår inte så bra"
Kompis: "Jag har anat det lite när jag såg din arm"
Jag: "well, det var inte meningen att ni skulle se, jag är inte van att dölja min arm..."
Kompis: "Jag vet, jag tror det var fler än jag som såg det."
Jag: "hmm ok, men jag glömde helt bort det. Jag brukar inte skära mig på armarna, men i alla fall, jag undrade om jag kunde sova hos dig när kuratorn ska prata med mina föräldrar. Jag vill inte vara hemma då."
Kompis: "Ja absolut, du kan sova hos mig när du vill, mitt hus är ditt hus."
Jag: "tack!! Fan ni är de bästa vännerna jag har haft. Jag har aldrig haft sådana här snälla kompisar förut. och ni har ju faktiskt hållit ut i 6 månader med mig så ni förtjänar allihopa att få veta lite.Det tog mig ungefär 2 månader att våga berätta för er."
Kompis: "Jag ska göra allt vad som står i min makt att hjälpa dig och finnas vid din sida, jag älskar dig <3"
Omg jag grät som en gris efter det här samtalet. Kanske har jag hittat vänner som jag kan lita på nu. allihopa verkar ärliga och värda att lita på. Jag värdesätter dem mer än något annat, mer än mig själv och jag ska själv göra det bästa för att dem ska bli nöjda med mig som kompis. Så de inte ger upp mig. Jag ska kämpa för dessa vänner. <3
