Ibland undrar jag varför saker händer och vilket ansvar jag har i det hela. Speciellt när det är jag som blir utsatt. Jag funderar på vad som skulle hända om jag skulle berätta för människor vad det är som händer. Kommer jag få höra de orden som framkallar ännu mer skam inom mig?
Jag kunde sagt nej. Varför sa jag inte nej?
Frågan jag ställde mig själv första gången. Även andra gången.
Men den här gången så försökte jag faktiskt för hela mitt liv att skrika rätt ut. Jag ville inte mer. Det räcker nu.
Varje gång jag öppnade munnen och skrek så kom inte ett ljud ut.
Kroppen hade låst sig. Det kändes som om jag låst in mig inuti mig själv.
Det kändes som en evighet innan han såg att mina ögon var livlösa.
Att jag inte var närvarande.
Jag hade låst in mig inuti mig själv.
Jag var så rädd.
Han skulle döda mig. Jag var helt säker.
Men när han stannade upp och tyckte jag "var lite off"
Så kunde jag få ur mig något som liknade ord och hela skådespelet avbröts.
Men för mig var det verklighet. Det var ren verklighet.
Men frågorna bubblar upp inom mig nu i efterhand.
Han slutade ju när jag väl sa till. När jag väl lyckades samla ihop mod. Så är det mitt egna fel att det fick pågå så länge?
Har jag varit otydlig? Var det hans mening eller bara ett enkelt missförstånd?
Men så tänker jag lite extra. Jag grät hysteriskt i vad som måste varit i alla fall 30 min. Borde man inte fatta då? När man inte känner bruden man ligger med.. Att det inte är normalt? Borde inte logiken kicka in?
Jag vet inte.
Jag kan inte se det här på ett objektivt sätt.
Jag gick ju ändå och kollade så att dörren var låst minst 10 gånger efter att han hade gått.
Jag satt ju faktiskt i ett hörn i mitt rum och stirrade på trappan utanför och hoppades att jag aldrig skulle falla i sömn.
Jag hade sådana kramper i magen så jag trodde jag skulle spy upp alla mina inälvor.
Ännu en gång har min tillit för män när det kommer till sex slagit i botten. Det känns hopplöst.
Varför tar de mer än de får?
Kommentera